Jag satt i en rullande tunnelbana och tittade ut genom fönstret samtidigt som jag reflekterade över livet för mig själv.
Då slog det mig, livet är som om man sitter i tunnelbanan med ryggen mot det hållet som den åker.
Genom fönstret kan man inte se vad som kommer härnäst samtidigt som man inte kan stanna tunnelbanan.
Allt vi kan göra är att lära av förbipasserande saker och gå vidare.
Ibland stannar tunnelbanan vid stationer, för att släppa ut samt in folk. Sen rullar den vidare mot nästa kapitel.
Ibland står tunnelbanan tom. Ibland fullspäckad. Ibland samma folk i ett tag. Ibland för evigt.
På vägen, kan man byta tunnelbana, och åka på en helt annan linje mot annorlunda slutstation. Eller så kan man sitta kvar.
Om man kliver av tunnelbanan mitt i en kolmörk tunnel, blir man fullkomligt vilsen.
Genom en sträcka med tunnelbanan, väljer du ditt liv.
M A G E R T 
Underbar metaforik. Älskar också bilden där du är omgiven av personer som gillar dig skarpt.